Mitt aktiva liv!

Först av allt vill jag säga att jag har levt ett relativt bra liv. Det finns ingen anledning att tycka synd om mig. Men livet kan vara och kunde ha varit bra mycket bättre om rätt saker hade gjorts av vården i första hand och Arbetsförmedlingen i andra hand! I dag ser jag inte att min omskolning till fotograf var det bästa (fast jag ville och trodde det då!), att mitt studerande vid KomVux inte gav något för arbetslivet (var jag medveten om redan då jag började). Handlade mer om att få en ekonomi som fick mig att överleva!
Efter det 90-talet!

Så var det för flertalet, som gick dessa utbildningar på 70- och 80-talet! Penningbidrag till behövande!

Behov av vård, har jag haft allt sedan 1965. 1958 råkade jag ramla baklänges på isplanen vid skolan i Älvdalsåsen! "Vetrinären" vilket var hans egentliga utbildning. Men på grund av andra världskriget blev han inkallad som läkare i försvaret, därav öknamnet/titeln, kunde inte göra annat än låta mig vara sängliggande i drygt en månad. Sen var jag på benen igen! Men bäckenet hade fått en rejäl smäll och hamnat i snett läge! Men det uppdagades inte förrän jag skulle ut och lyfta tunga motorer jag på ASEA (ABB) utbildats till att jobba med, efter genomförd militärtjänst vid F16, Uppsala. Vid samma tidpunkt fick jag kraftiga blödningar genom kraftiga hemmorojder! Kan vara redan då som mina problem med B12-brist började! Ett kort besök i min pappas fotspår när jag följde min fästmö upp till Mora. Gjorde jag som elektriker vid kraftverket i Blyberg! Blev inte långvaret. Ett kraftigt blödande magsår, gjorde att jag inte klarade av att fortsätta där. Läkaren ansåg att det inte var direkt hällsosamt med ensamboende och kraftigt påfrestande jobb, när min rygg inte var utan problem! Fick rådet att satsa på vidareutbildning till elingenjör. Började vid Tekniska skolan i Ludvika. Men även där satte ryggen stopp. Klarade inte av att sitta i skolbänken. Arbetsförmedlingen tog sig an mig. Krävde ett läkarintyg för att ge mig bidrag till omskolning. Kom till den mest kända lokala läkaren. Problem med rygg trodde jag då gjorde att mitt psyke tog stryk. Idag kan jag fundera om jag inte redan då led av B12-brist, Hur läkaren såg på mig är tydligt! "Sluta simulera och se till att få ett jobb". Visst ASEA-utbildningen hade jag ju. Arbetsförmedlingens handläggare var tack och lov, mer förstående och kom med förslaget att deras länsläkare skulle undersöka mig i Falun på huvudkontoret. Blev mottagen och ombedd att sätta mig. Mysig läkare lugn och trygg satt han och lekte med en penna. Plötsligt sprätter han ner den framför mina fötter! Min tafatta reaktion var tillräcklig för hans beslut om min fysiska hälsa, "Givetvis ska du ha omskolning"!
Hade publicerat min första bild i Ludvika Tidning, blivit kompis med folk i Grangärde - Nyhammar Fotoklubb. Så min dröm blev utbildning till fotograf. idag ser jag drömmen som galen, varför omskola sig till ett yrke som redan var i kris?. Blivit mer i kris, sen digitalkameran kom och gjorde det lättare för journalisterna att överta pressfotojobbet helt! Få tidningar som hållit isär skrivande ordet och foto som skillda yrkesroller, professioner!
Jag fick beslut om omskolning till fotograf! Jag hade under sjukperioderna hållit på med en hel del tecknande och var intresserad av den konstnärliga inriktningen, kände att de kommunala yrkesutbildningarna var mycket sittande i skolbänk, som jag inte klarade av på Tekniska skolan, fick godkännande att börja vid Christer Strömholms Fotoskola, ja vi elever såg det så, han och Anders Petersén satte ju hela prägeln på stil och undervisning. Två år vid Stockholms Universitet med boende på Lidingö, där hyresvärdinnan var aktiv fotomodell. Tredje året gjorde jag till stor del i Mora dit vi flyttat för att min dåvarande fru fick jobb där vi kände oss mer hemma. FOTOrd Reklam gjorde sig gällande, freelance mot tidningarna, uppdrag åt Mora kommun, en armaturfabrik, ledare i foto på skolans fria aktiviteter, ordförande i Mora Fotoklubb åtskilliga studiecirklar i foto. Ekonomin kunde alldrig få mig att klara den utveckling som var nödvändig och idag vet jag att rollen som försäljare klarade jag inte av. Hade jag klarat den så hade jag än i dag haft en försörjning som fotograf, titta runt på mina hemsidor och se mina bilder, som numera tas med digital kamera och inte av nyaste bästa kvalitet! Önskar ekonomi, att utveckla den biten! Dessutom hängde mina psykiska problem med mig hela tiden. Magsår efter magsår drabbade mig. Till slut återstod bara operation! Väl hemma i Mora så blev hockyspelaren "Lillstrimmas" massör också min kiropraktor, han lyckades få ordning på min rygg! Turerna runt ryggbesvären och kontakter med vården, beskrivs vidare på https://www.korpral-gifting.com/kampen/index.htm/ liksom alla andra turer genom åren, inom vården och arbetsmarknaden, Af, Starta eget, AMI, AMU och egna initiativ!
Jag hade en del jobb åt Mora Kommun, som jag trots brist på resurser fick till och kan känna en viss stolthet över.
Men psyket tog över, bristen på B12, löste vården (en läkare) med psykofarmaka och jag löste mitt liv med skillsmässa för tack och lov hade min hustru hittat en annan bland våra bekanta och hennes släkt! En vän bland båtfolket uttryckte vid ett tillfälle, "Leif lånade ju ut henne"! Idag och kort efter skilsmässan och vistelsen på psyk i Falun, där jag mötte andra kvinnor som jag kände för och som gav mig närhet och känslor tillbaka. Så upplevde jag att den utlåningen var det bästa jag gjort! Jag blev fri!
Men trots allt så blev medicineringen, ordinerad av läkaren, som sagt inte som den borde ha varit! Medicin som framkallar Suicidförsök var inte det som som skulle till. det hade mycket enkelt lösts med injektioner av B12-vitamin. Men det här är en vanlig åtgärd i vården än idag, det kan man se HÄR!! Alla lider inte av B12-brist, men många gör det. Långt fler än vården vill inse. Forskning utomlands tyder på det! Men framför allt måste man se allvarligt på patientens behov av mental stöttning! Man ska aldrig få bli en säng på avdelningen eller person in och ut på mottagningen!
Tiden efter skilsmässan försökte jag komma tillbaka i livet på många sätt. Skapandet hade ju en plats i mitt liv! Jag tecknade och skrev ner en del tankar om samhället, livet och relationer till kvinnan. Boende i en etta i Mora där hyra var 1.452 (om jag inte missminner mig) och min inkomst sträckte sig till 56 kr/dag 5 dar i veckan (1.232 Kr före skatt). Gjorde att jag desperat sökte ett annat boende. Hittade ett hus med stor vattenskade ute på en åker i Hansjö, Orsa. Min föräldrar gick i borgen och för 60.000 hade jag en bostad. Samtidigt sökte jag till KomVux, terminen hade startat, men i November fick jag kliva in i 3-årigt Ekonomisk gymnasieutbildning. Tidigare studier ansågs göra mig kvalificerad. Samtidigt erhöll jag en plats på distansutbildning på Högskolan 10 poäng Sociologisk metod och samhällsanalys, blev också 10 poäng Sociologi med arbetslivsinriktning A, Samt 20 Arbetsrätt, 20 poäng Utbildning - arbetsliv. Fyllde på Gymnasiet med en Kontor och datateknisk utb. För min första utbetalning av studiemedel, lån åkte jag till Sigges körskola och tog C, D och E körkort, på den tiden fick man köra Taxi på busskortet. Efter all utbildning fick jag jobb som taxichaufför i Orsa.
De psykiska problemen fortsatte! Med en förstående chef så fungerade dagarna. Men sjukskrivningar inträffade och vid ett tillfälle så var jag hemma och mådde väldigt dåligt. Tog en promenad och då kom just min chef med bussen och åkte förbi. Det blev samtal en lång stund! Han åkte och jag gick in. När han skulle sluta sitt skift så sa han till ett par kolleger, "åk förbi och titta till Leif, han såg ut att må så dåligt!" Det gjorde dom, hade inte besökt mig tidigare, men klev på ända in i stugan. Fann mig liggande livlös på golvet. Full aktivitet dotter med erfarenhet tillkallades och jag transporterades i ilfart till Akuten. Hade jag kommit in 20 min senare hade ni inte kunnat läsa det här. Totalt har jag fem gånger, försökt tagit livet av mig, tragiskt, mest att beskylla felaktig medicinering. Första två gångerna innan skilsmässan.
Men det blev fler turer.
Den gången Ingemar Hansson var räddningen, mötte jag en kvinnlig läkare som fick mig att verkligen fundera över livet och varför jag egentligen gjorde dessa försök. Jag hade ju egentligen ett bra liv. Jag satt och körde taxi. Bodde fantastiskt även om det var i ett icke fungerande kök, vattenskadat och urrivet. Fixat min egan kokvrå i ett rum. Men jag saknar Hansjöåkrarna än idag. Den som bor där nu i nya huset var på den tiden min chef. Utmärkt plats att bo på med mitt fotointresse. Så började man ju med OrsaYrorna och musik var det alltid i mitt hus. Foto och spelande musiker liksom dansande par i folkmusikens rörelser, är för mig rörelse som ska formas till tonernas rörelse.
Dokumentetionen av OrsaYran tog sin form. Men första kontakten var som taxichaufför. En historia för sig!

2006 5/7,12/7,19/7,26/7,2/8

Kalle Moraeus