Musik lever ett liv, jag följer med i humöret och lyckan av livet!

Det är ju egentligen inte betygen vi ska kritisera

Utan det är hur vi uppfattar dem och vad vi gör av dem i den emotionella funktionen!
Föräldrar, lärare och samhället!

När jag idag hör professorer prata om att Icke godkända betyg skapar arbetslöshet, så ser jag det som en undanflykt för att skolan, samhället misslyckats, med att ta hand om den sociala utvecklingen i skolan för tonåringarna! Ser vi vad som blivit dessa ungdomars intressen och sätt att ta vara på sig själva, ta hand om livet. Då har i flertalet fall deras utseenden blivit det enda viktiga intresset, om det så är viktigt, förstöra sin kropp, eller genomdriva andra egocentriska tankar. För annars är det att ägna sig åt fest, glam och avslappning. Kunskap och skapande av utvecklande intressen har man lagt helt/delvis åt sidan. Här har föräldrarna stor betydelse!
Hur stort ansvar har, föräldrar, lärare och samhället för att eleverna ska få ett dåligt förhållande till betyg? Varifrån kommer trycket, när kommer det och hur kommer det! Det finns människor runt mig som säger att jag kan allt. Det gör jag inte alls, men jag är nyfiken på det mesta och villig att lära mig, ger mig sjutton på att jag ska fixa det. Varifrån har jag fått det? Jag tvingades att bevisa för min far att jag kunde svinga yxan vid vedhuggningen. Stil och ettikett lärde morsan ut. Inte som ett krav, jo att jag reste på axlarna och huvudet när jag gick, det var ett krav för att jag skulle få en bra hållning som kroppen mådde bra av. Betygen var det väldigt lite prat om! Beröm för de goda. Kanske inte ska orda om det här då de var goda, men inte toppbetyg som Mats Westerling hade. Jag plugggade ju aldrig och ingen manade på mig heller.
Därför funderar jag hur det kommer sig att jag har haft så stora problem på arbetsmarknaden! Jag hade ju inga problem med betygen, kunskapen eller utvecklingen. Gav mig in i det jag förutsatt mig att göra, med liv och lust, trots ett uselt psyke! Som jag fortsätter att göra än idag! Trots ett mående läkarna och jag inte har rått på i re år. Nu har vi rått på det!
Hur påverkar vilja, attityd och intresse vårt liv? Vilka kan döda det? Jag kan inte se något ont i den uppfostran som jag har fått, även om den var rätt så sträng. Jag ser vissa negativa bitar i det kringflackande liv jag fick på grund av att min pappa blev vattenrallare (bytte jobb och bytte ort att leva på, fick lov att byta skola). Men det har ju också gett mig mycket i uttryck och känsla genom att möta folk och natur i olika former, Handlar om hur jag tagit vara på det som bjuds! Vågar dagens ungdom möta folk och ….? När jag ser Mac Donalds reklam "Öppna din dörr…", då ser jag allt omvänt! Ungdomarna har stängt dörren till äldre människor. Man tar ingen kontakt med människor över 30 år i det spontan livet och umgänget! Vad beror det på och vad leder det till? Det är ju också så att generationen våra barn (vi 40-talisters) inte kan se att vi har massor av erfarenhet, erfarenheter som kommer från hur livet är skapat, hur djur och natur lever och fungerar. Allt som har med hur livet fungerar det ska hämtas från böcker och skrifter, när man har kunskapen i sin närhet! Kunskaper som vi naturligt växt upp med! Beräknade siffror är inte alltd det som gör dagen till vad den borde. En borttappad parameter som skapas av den mentala biten hos människorna som är delaktiga i händelserna kan ställa till stora problem. Det märkliga är att de som inte förlitar sig på böcker och parametrar ser bättre vad som kommer att hända i framtiden och varför.
Min hälsa har varit mitt problem! Men även en del av mina intressen som inte blivit genomförda på grund av ekonomi och stöd från omgivningen! Inte omgivningens fel! På något vis kan jag inte få omgivningen att förstå vad jag vill och kan! Jag är mycket, som jag skriver i inledningen på hemsidan https://www.leifrehnvall.se men allt ligger spritt i den omgivning jag befinner mig i. Alla teckningar, dikter (inte så många), foton. I mycket kan jag se idag att jag utnyttjats, det lider jag inte av. Det har lärt mig mycket. Jag är väldigt medveten om att jag lär mig något nytt varje dag, värt att bära med mig! Som min 83-åriga elev i en datacirkel vid slutet på 90-talet sa; "Den dag jag slutar vara nyfiken, så har jag sagt till mina barn, -Då får ni stoppa mig i den där träfracken såvida jag vill eller inte"!
Vad har mina samhällsintressen betytt? Den drivande i klass fem för att delta i det som blev "Vi i femman". Varför har jag med min arbetaruppväxt. Fast föräldrarna kom från två olika bondeliv, min pappa från en gård som försörjde sin familj på två vuxna och sex barn, insatt i skogsbruket redan vid 13 års ålder. Mamma från stora bya-bondgården, med drängar och pigor, där hon var fosterbarn. Härstammande från Vallonsmeden i byn! Näst sist födda barnet, när den sista kom dog mor och barn! Pappan fick ta hand om övriga sex överlevande syskon, totalt skulle de ha varit 11 stycken. Mina intressen att utbilda mig, kom ju ursprungligen från min mammas önskan att studera. Men åren som vattenrallargrabb gjorde att byggjobbare blev dagligt umgänge. Jakt och fiske blev naturligt, livet i skogskojan mitt i arbetsplats Trängslet 75 m från en Österdalälven som på den tiden var full med Harr, Öring och Siljanslax kunde bara ge ett resultat. Intresset för teknik låg väl i tiden och gjorde att jag efter examen i sjuan, på eget initiativ tog rälsbussen till Bollnäs och pappas hemgård som drevs av hans bror. In till stan ensam på cykel, för att gå i första bästa Radiobutik. Där fick jag jobb/praktikplats på stående fot. Hem till Åsen för att ordna bostad och liknande för att börja praktiken.
Tiden vid Radio-TV firman, innebar inte mycket lärande. Det var mest att pass lokalen, lämna ut reparerade saker och följa med ut på leveranser. En TV på den tiden var inget en 15-åring bar själv. Ibland fick vi vara fyra att bära den möbel som det då var. Jag bodde inackorderad. Så gick det sämre och sämre, företaget gick i konkurs. Men före det så hade jag fått hyra den lägenhet som affärsinnehavaren hade hyrt.
Tiden vid radiofirman lärde ju mig en del om tekniken. Men mest var det att passa butiken och bära TV-apparater in till kunder. När det tog slut fick jag jobb som springpojke på en tapetserarfirma. Hur många ungdomar vet vad en tapetserare gör? Att klä om en enkel fåtölj har jag lärt mig klara av. Tack vare den goda support jag fick under tiden på fabriken. Mellan bärandet av tomma trästommar fanns alltid annat att syssla med. Klippa tyger, eller såga, pressa knappar, köra kroll i maskin så det blev lämpligt för stoppningen. Kunskaper goda att bära med sig. Men lek med fotbollen gav en spricka i båt benet och under sjukskrivningen kom tanken på utbildning inom teknik upp. Äventyr med kompisarna gjorde att jag kom på kant med pappa, så när jag blev antagen till ASEA:s Industriskola i Västerås, tog jag den chansen. Bodde på pojkhem, till att börja med i Kolbäck. Serverad mat, buss till skolan, en mindra slant i lön. Det var tre utbildningslinjer. Elutbildningen som jag gick, plåt och maskin. Vi fick grunden i alla tre. Lära sig svetsa, svarva en kon, saker man haft nytta av genom livet. Att jobba vid löpande banden på Mimer fabriken gav mycket insikt om det sociala spelet. Beroende på basen blev uppgifterna och ansvaren väldigt olika. Hos den ena hans högra hand, hos den andra satt på det verkliga skitjobbet. Men inte bara på jobbet den sociala skillnaden kom fram. Gick man på Rotundan på lördagen för att dansa så var det fyra grupper på golvet. Det jag vara van vid var att killa och tjejer bildade var sin grupp. Men på Rotundan fyra grupper. Gick jag fel blev jag nobbad för att jag inte jobbade på kontoret, bara en vanlig sketen jobbare. Kontakterna med Mora inleddes.
Testerna som militären gjorde, ledde till att jag skulle passa som brandsoldat och ambulansförare i flyget på F16, Uppsala. En härlig tid utan personligt ansvar på ett sätt. Men så mötte jag kärleken. Studerade i Uppsala men kom från Mora som jag hade kontakt med för friarstråten. Jag bytte flamma, hon trotsade föräldrarna och lämnade det goda partiet. Trots motstånd flyttade vi ihop. Jag hade svårt att få jobb. Provade som svartkörare lätt lastbil, som makinställare på läkemedelsfirman, och som maskin elektriker där ryggen tog slut. Hon blev klar med studierna och vi flyttade till Mora. Jag klev in i vattenrallar rollen och jobbade som maskinelektriker en tid. Men magsår och rygg blev till slut stoppklossen där. Tanken att studera vidare gjorde att jag kom till Ludvikas Tekniska skola och min fru fick jobb där så ny bostadsort. Men även här blev ryggen ett problem. Det jag fick med mig därifrån handlar om hur kunskap kan vara annorlunda utifrån vad man vet om det den praltiska funktionen av en sak! Att ha betyg, att vara välutbildad, är inte alltid tillräckligt för att hjulen ska snurra. Med att hjulen ska snurra avses att maskineriet måst fungera även med sin svagaste punkt. Vid en provskrivning i ellära på tekninska skolan har vi en lektor utbildad på Calmers i Göteborg. Jag och en kille som gått Bergslagsskolan i Filipstad hade ju redan kunskap i ellära. När vi kommer lite in i talen så upptäcker jag en sak som gör att maskinen inte kommer att rulla. På en ledning får vi en ström på 7 Amp och ledningen det ska passera genom är 0,7 mm2, det innebär att ledningen brinner upp och ingen ström när fram. Jag räcker upp handen, samtidikt räcker Filip upp hand och lektorn kommer till honom först. Han berättar samma sak som jag upptäckt. Upplysningen han får är att fortsätta räkna. När lektorn kommer fram till mig säger jag bara, du ger mig samma svar. Men jag kommer att göra en notis till uppgiften. Vi lämnar gemensamt en upplysning till rektorn. Till vårterminen hade vi en ny lärare i ellära, men före det hade vi fått betyg som låg under övriga elevers betyg. Fast vi visste vi var bättre och det visade vårterminens betyg också.

En kabelbrand startar på den svagaste punkten, där stömmen överskrider areans förmåga att inte smälta, plasten börjar brinna.

Under vårterminen fick jag ytterligare problem med ryggen. Slutade med historien om läkaren som ansåg mig vara en simulator. Men jag fick min omskolning till fotograf. Den gången hade jag verkligen hjälp av Arbetsförmedlingen.
Vistelsen i Stockholm gav många erfarenheter. Boende ute på Lidingö, där fanns ett fotolabb, som jag började anlita. Lifo foto, Gunnar flyttade sedermera upp till Mora. Min hyresvärdinna var en välanlitad modell/fotomodell, jag blev introducerad i miljöer jag aldrig annars skulle ha kommit in till. Socitetsfester på Östermalm, in på margarinfabriken för en dokumentering. Fick se hantering av margarin jag aldrlg kunde tänka mig. Hade hört pappa berätta om att ett slakteri tömt ut en kittel blodpudding massa på golvet och öst upp det med spade. Ägaren blev skitförbannad när han kom på slaktaren.
Att dagligen ungås med klasskamraterna som hade sina rötter i den verkliga borgarklassen, från Saltsjöbaden, Danderyd och Östermalm. Jag hade inte den insikten som klasstillhörigheter. Har jag skaffat mig senare.
Vi flyttade tillbaka till Mora, i två år bodde jag inackordering på Lidingö. Sista året på skolan hade man redovisning en dag i veckan. Under det året hade vi köpt hus av min frus mormor, möjlighet att skapa mörkrum i hennes hus och jag öppnande eget i Mora. Började renovera det hus vi hade köpt! Min pappa hjälpte mig. En hel del kunskap om hammare och spik hade jag. Men här kan man lära sig mycket om man har en bra handledare. Många skattade åt mig när jag behöll en spispanna och såg till att värmesystemet fungerade. Släng ut och skaffa el-elelment, men jag var nog inte så dum ändå! Under det året gjorde vi också vår resa upp till Hede för att skapa en fotoutställning. Handlade om att dokumentera livet i bygden, ett kraftverksbygge, visa möjligheterna för sport och naturpplevelser, se det posetiva med industri som återettablerats av hedebon och ägaren. Tiden nere i Alfta var över. Tillbaka hade han skaffat en civilingenjör, faktiskt även han utbildad vid Chalmers i Göteborg. Historien som ägaren berättade, började med att han noga underströk vikten av att vi fick en bra ubildning. Han hade lite dåliga erfarenheter. Att ha skaffat en titel vid en utbildningsistution, kan vara en anledning för somliga att se sig stå över de som inte har den formen av utbildning. För mig är bokkunskap överskattad till tusen. Prakisk kunskap och erfarenhet, är ofta mer betydelsefullt. Det han berättade var att en nyutexaminerade civilingenjör hade ritat en ny kraftöverföring till en skogsmaskin. Ägaren själv hade åkt på konferens till Geneve. Ritningen lämnades över till en van mekaniker, med uppmaning att göra den. Mekanikern tittar och säger. "Det här håller inte". "Nu säger jag att du ska göra den!" Den höll i tre dagar. Är övertygad om att liknande händelser sker varje dag. Många snickare bekräftar med deras erfarenhet att arkitektritade byggnader har felaktiga beräkningar. Men också gjort så att saker inte fungerar i vardagen. Elkontaktens placering så att den hamnar bakom sängen i höjd med madrassen, då sängen placeras i lämpligaste lägena i ett sovrum.
Efter Fotoskolan blev det att satsa på eget, som freelancer för press och med firma inriktning på marknasföring, bokumentation. Som handledare i foto på skolan för fria aktiviteter. Studiecirkelledare för studieförbunden. Att ägna sig åt ungdommar i högstadieåldern blev naturlig. Trivdes bra med dem. Jag blev lätt engagerad och en lyssnande hendledare som behövdes i skolan. Lärde mig mycket om lärarrollen. Där ämnen och betyg var viktigare än att eleverna verkligen lärde sig något att bära med sig genom livet. Många lärare hävdar att de inte har något ansvar förutom det som har med själva undervisningen i sina ämnen. Man vistas i skolan större delen av dagen, den sociala samhörigheten och utvecklingen.Ofte längre tid än man har med föräldrarna då de kommer loss från sitt jobb och har tagit ansvar för familjens dagliga sysslor. Där våra ungdommar mycket mer borde vara delaktig i. Där har de flesta föäldrar missat sin uppfostran. Att en lärare (sedermera rektor) missar den sociala delen i sin verksamhet har jag ett typexempel på. Jag jobbar med att förbereda morgondagens fria aktiviteter i foto. Plötsligt ett kraftigt brak i korridoren. Jag rusar ut, ser tre ryggar rusa ut i kapprummet. Ser en glasmonter omkullslagen och totalt massakerad. Jag vet att det pågår lektioner längre bort i korridoren. Glas på golvet innebär risker och måste bort. Hämtar städutrustning och sätter igång. Får till en yta som gör att man med uppmaningar kan göra till en säker passage. Så ringer det ut och givetvis rusar man ut. Det är dagens sista lextion. Alla ska hem, vissa ska med bussen.. Jag fortsätter ta reda på glasspittret. På nytt öppans dörren till lextionssalen, ut kommer en lärarinna som måste passera mig och den kraschade glasmontern. Jag ställe frågan. "Hörde du inte kraschen?" "-Jo!" -"Men varför kommer du inte ut och ser vad som hänt?" "- Jag är biologolärare jag," fnyser hon åt mig och går. Samma lärarinna satt med två kollegor i en paus vid genomgång av ny läroplan. Säger, "det är säkert bra med det nya som presenteras, men jag kommer att jobba som jag alltid gjort"! Vid den tidpunkten förstörde polikerna skolan. Med att genomföra tre läroplans förnyelser på ca 10 år! Gjorde att inget lyckades nå in i skolväsendet. Nämnda lärare blev som sagt rektor för skolan senare. I mina ögon totalt fel attityd, för det jobbet. Att lyssna på eleverna var för mig väldigt viktigt. Fotogrupperna var ofta en sammansvetsad grupp, med samma intresse för fotot, men där någon i gruppen också hade andra intressen. När val till höstterminen kom så fick jag frågan från en kille med stor framgång i junior fotbollen. -Jag vill inte lämna gruppen i foto alla mina killkompisar är där. men fotbollsträningen är samtidigt som jag ska vara här. Hur tycker du att jag ska göra! Du ska definitivt välja fotobollen. Jag ordnar så att vi kommer ut på fotbollsplan och fotograferar er och du kan vera del i vår grupp. Han klev en dag in på Solna stadion som spelare i AIK och allsvenskan, då kände jag mig stolt. Hans kusin, hade ett annat intresse, gitarrspelandet. Men han och gruppen saknade repetitionslokaler. Jag frågade fotogruppen om dom var intresserade av att lära sig filma och om vi skulle låna Aulan på lördagarna för filming och musikerna fick bli vårt objekt för filmning. Gittaristen som frågade sa också, "jag ska bli en världsgittarist"! Micke "Nord" Andersson har blivit det!
Min känsla för utbildningen har jag under senare tid fört fram på grupper som har synpunkter på en nyetablering vid platsen för den skola jag jobbade i. Skolan brann ner och eleverna fördelades på två skolor. Nu vill man stänga dessa och skapa en skola för 800 elever på den mest olämpliga platsen i Mora. Inga fritids aktivitets möjligheter som bollspel, frilufttsaktivite utan ihopträngt i en miljö av stark trafik, med massor av tungtransporter. Mellan två vägar av dignitet E45 och Riks 70. Militära transporter till skjutfältet Trängslet utnämnt som viktig övningsplats för NATO.